att man i själva verket gör en tiondel av det man vill göra, för att man måste jobba och sova och massa såna där tråkgrejer. Där för borde man kanske göra nåt åt det. Det tänkte jag göra. Nämligen åka till Kanada och jobba där istället, med snö och snowboardåkning omkring mig, så att jag blir glad och nöjd, med att som livet ger, och allting som jag kring mig ser, och glömmer bort bekymmer sorger och besvär, ja, glad och nöjd, för vet jag vad, en björntjänst gör ju ingen glad vara nöjd med livet som jag kommer att leva där.Fast jag är rätt nöjd med livet jag lever här, också, bland träd och bär! Fast mest utan träd och i princip helt utan bär. Det ska man ju vara, nöjd. Det enda som är problemet är att tiden går lite fort, jag hinner knappt blinka så har en hel dag gått medan jag knappt kommit igång. Inget carpe diem direkt.
En annan sak jag tänkt på är det här med att bilar inte har några armar, har du tänkt på det? Dom har ju backspeglar och dörrar, men dom är så lemlösa på något märkligt sätt. Det här är något jag får in i mitt huvud ibland när jag går på gatan och ser en massa bilar. När jag var liten hade jag en grej med socker som var ungefär samma. Jag fick för mig att socker var äckligt, för att det var vita kristaller, eller något sånt. Så var jag tvungen att äta lite socker för att kolla om det var äckligt. Det kanske inte låter som någon bra jämförelse, eller som någon jämförelse alls. Men jag får ungefär samma känsla. Jag måste liksom ruska lite på huvudet för att få bort bilens armlöshet. Precis som det blev med sockergrejen när jag insåg att man inte kan käka en tesked strösocker så fort man börjar tänka att socker smakar skit.
