Misslyckat?

Det skulle vi kunna enas om att frekvensen på inläggen i denna blogg är. Jag är beredd att enas i alla fall.

Men som person känner jag mig lyckad.

Sluta inte läsa, det kommer en förklaring. Eller den kommer att vara långdragen. Dessutom skriven av en som jobbat hela natten, och varit uppe hela dagen innan det. Så sluta kanske läsa ändå.

En före detta, hm, kk låter lite väl, men tillsammans var vi inte enligt mig. Jag var dock icke med någon annan under tiden. Det varade i cirka en månad. Men hur som helst så frågade hon mig om jag var nöjd. Eller så något i stil med att jag verkade nöjd. Störde sig lite på att jag var så nöjd oavsett vad som hände. Att jag hade/har lite "skitsamma inställning". Jag kom fram till nu, att jag nog var och är nöjd på ett annat sätt än det sättet, på vilket hon trodde jag var nöjd.

Jag är kanske inte helt nöjd med hur långsamt min karriär framskrider. Strävan finns liksom. Har alltid funnits. Jag vill alltid lära mig hur saker fungerar. Utvecklas och utveckla. Lära mig själv och lära ut det till andra.

Men det jag började tänka på var hur det kommer sig att folk verkligen misslyckas. Hamnar hos knark, sprit, socialen, fängelse, fel umgänge och andra dumheter. De flesta väljer ju ändå att vara en del av samhället och arbeta och betala skatt. Gå till jobbet, umgås med vänner. Det som känns enklast kanske?

Men vissa kanske ser det som enklare att gå en annan väg. Alla tänker ju som tur är inte lika. Det märks på alla missförstånd som uppstår överallt. I den lilla vardagen när två som möts inte kan enas om ifall det är högerregeln som i biltrafiken eller vänster, som i att du ska gå på vänster sida av vägen. I den stora vardagen när land börjar skicka missiler på andra länder.

Detta betyder att de som är hemlösa, knarkare, alkoholister, går på a-kassa, är sjukskrivna fast de kan jobba (kanske jobbar svart dessutom), kungen, bankrånare, lönnmördare eller bara lite annorlunda, kanske har valt det för att de tyckte det verkade lättare. Kanske inte kungen då, han har ju inte valt riktigt. Vilket i sig måste kunna orsaka en del grubblande. Jag hade nog tröttnat efter ett par år och sagt upp mig om jag var kung. Vilket jag nog hade gjort oavsett jobb. Vilket jag säkert kommer att göra snart.

Allt det här känns sjukt osammanhängande för mig och jag är för trött för att läsa det nu.

Det som är själva grejen är att det inte behövs så mycket för att vara lyckad om du tänker på vad som krävs för att vara helt misslyckad. Då är ju de flesta ändå väldigt lyckade. Sedan måste bara fler bli lyckliga. Inte det lycklig som du blir när du skaffar en ny televisionsapparat. Utan som när du bara kan känna att allt inte är så tokigt i alla fall. Jag har några små bekymmer att grubbla över. Men inget som jag inte behärskar. Jag kanske har varit otrogen eller måste göra slut med min flickvän. Men det är ju i alla fall inte så att jag har råkat döda någon och sedan försökt mörka det, och istället "råkar" åka dit för mord. Istället för att ha erkännt från början och kanske kommit undan relativt smärtfritt. Jag vill inte få det att framstå att ni ska tänka att andra har det värre. Utan att ni själva har det bra. Men visst är det väl någon tröst att någon alltid har det värre?


Jag kanske skriver rent detta i mer vaket tillstånd, eller i alla fall läser det.

Du verkar kanske rätt lyckad?

Jag känner mig fett uppstyckad!